I väntrummet på röntgen på Ryhov i Jönköping. Jag sitter brevid en kvinna vars mobil telefon plötsligt ringer. Hon svarar och det är en väninna till henne som ringer. De pratar om ditten och datten. Kvinnan brevid mig, kallar henne B, talar om för väninnan att hon kanske måste lägga på för hon sitter och väntar på sin tur på röntgen. Hon ska få sin cellgiftsbehandling. B har precis idag fått veta att hon har metastaser i skelettet och det finns inget de kan göra mer än att fortsätta med de behandlingar hon går på nu. B vet inte hur lång tid hon har kvar. Cancern började i matstrupen och har bu då spridit sig till flera ställen i kroppen. B gråter, väninnan gråter (det hör jag genom telefonen) och jag vill gråta. Jag vill lägga en hand på B eller ge henne en kram. Men hur konstigt hade inte det blivit? En klapp eller en kram från en vilt främmande människa. Men jag vill! Cancern kommer närmre och närmre och jag hatar den!
Min biologiska moster dog nu i våras i cancer och det finns på andra ställen i släkten. Otäckt nära. Såhär var det inte när jag var liten. Eller var det så? Fast att jag var liten och bekymmersfri?
Hursomhelst, jag vill ge B en kram. Får nästan bita mig i läppen för att inte säga något. Tänk om samhället hade varit sådant att det ÄR okey att lägga en hand på en främmande människa eller ge en behövande kram. Eller är det så? Bara att jag som person inte har modet att faktiskt göra det?
Nu kommer min A, färdig med sin MR. Älskade A, ditt hjärta är förstort men det har jag vetat hela tiden. :)
7 kommentar(er)
