Denna graviditeten har inte alls varit som den förra.

 

För det första så blev jag gravid efter två missfall denna gången. Två missfall i v. 6-7, tidiga missfall men ändå. För oss var det givetvis jobbigt och svårt. Vi ville så gärna att Vilmer skulle få ett syskon. Att få ett missfall är vanligt, väldigt vanligt, men inte många pratar om det.

Varför är det så? Är det för att man skäms eller för att man inte orkar med folks "tycka-synd-om" kommentarer?

Tydligen har jag lätt för att bli gravid för det var två väldigt täta graviditeter. Efter först missfallet tänkte vi att det var likabra att "köra på" igen och det tog sig, men släppte som sagt tidigt, igen! På jobbet dessutom. Hur gör man då? Går man hem och lämnar allt eller fortsätter man som ingenting? Jag fortsatte som ingenting och det var jobbigt, kanske såhär i efterhand hade jag agerat annorlunda och åkt hem.

Jag blev så ledsen och besviken. Började tänka i banor att vi kanske inte kan få fler barn, att vi ska vara glada och tacksamma för att vi har fått den fina son vi har. Vilket vi givetvis är, otroligt tacksamma för han ÄR verkligen det finaste och dyrbaraste vi har. Men tanken att vi inte skulle få fler barn och Vilmer inget syskon fick mig att bli väldigt ledsen och Alexander pratade knappt med mig om det.

Vi bestämde oss för att vänta med att försöka igen. Kroppen måste få vila och återhämta sig från de två täta missfallen. Vi var tvugna att återhämta oss.

Dock blir det inte alltid som man har tänkt sig och jag blev snabbt gravid igen. Den gången vågade vi inte hoppas på något. Vi väntade till vecka 14 innan vi började prata om det hemma och det var inte förren kanske v.24 när man vet att ett barn kan överleva som vi kunde vara riktigt glada och slappna av mer, för tänk om det blir ett sent missfall denna gången?!

Men lillasyster ligger så bra där inne i magen och växer så fint.

 

För det andra har jag haft fruktansvärda eksem under denna graviditet. Eksem som gjort att jag var sjukskriven en månad, hade egentligen behövt vara mer sjukskriven men det är inte gratis vill jag lova.
Eksem som gjort att jag kliat sönder mig på nätterna, nätter som varken jag eller Alexander fått sova ordentligt för att jag kliat. Eksem som gjort att jag fått utbrott och gråtit floder. Eksem som har blivit infekterade och gjort att jag känt mig äcklig och instängd i min kropp. Eksem som luktat, eksem som läkt och blossat upp igen.

Inte förren min läkare på vårdcentralen skrev ut antibiotika till mig som jag skulla äta tillsvidare lugnade mina eksem ner sig.

Nu är de under kontroll, inte helt bra men under kontroll och jag slipper må dåligt så fort jag går till jobbet och folk tittar på mina händer, ansikte, armar och hals.
Äntligen kan jag och vi lägga fokus på och njuta av graviditeten. Eller?

 

Nej då.

Alexander blir sjuk! Hans hjärta är inte "som det ska" och han blir inlagd akut i Värnamo på hjärtintensiven. Han är inlagd i en vecka innan han får komma hem till oss igen, han kom hem 20 mars. Nu är han sjukskriven och vi vet fortfarande inte exakt vad det är för fel på hans hjärta.

Det väntar en kranskärlsröntgen på torsdag i Jönköping på Ryhov och eventuellt kan det bli inläggning efter den. Det beror på vad de hittar och vad de har för planer att åtgärda det.

Vi hade hoppats på att allt beror på stress eller en hjärtmuskelinflammation, men det gör inte inte. Det hade varit så mycket enklare.

Ni som känner mig väl vet att jag inte har bra erfarenheter när det gäller hjärtsjuka män. Mammas sambo gick bort för sju år sedan och han var hjärtsjuk.

 

Vilmer har kalas för släkten på lördag och för sina kompisar på söndag och jag hoppas att Alexander är hemma då. Dels för Vilmers skull för att han ska få ha pappa hemma när han fyller år och dels faktiskt för min skull med. Jag har haft väldigt mycket sammandragningar från cirka vecka 20 och nu de två senaste veckorna har det tilltagit och ändrat karaktär. En för tidigt född bebis är det minsta vi behöver nu känner jag.

 

 

Jag vet inte vad jag vill med detta inlägg mer än att skriva av mig, det var dels därför jag valde att börja blogga igen. Dels var det även för att tala om att en graviditet inte alltid beyder att allt flyter på, att bara för att man inte skriver på facebook att man fått missfall betyder inte det att man inte fått det. Tänk på det när ni säger till folk; " är det inte dags för er snart? ". Man kan aldrig veta orsaken till att andra människor är barnlösa.

 

/Petra