Många dystra tankar om jag ska vara ärlig. 

Från någonstans har en oro växt fram, en oro om att människor i min närhet ska bli sjuka. Allvarligt sjuka.

Kanske kommer det från det att Alexander fick sin diagnos. 

Jag vet att man inte ska gå och oroa sig för att man ska gå och bli sjuk men just nu kan jag inte hjälpa det. Jag brukar aldrig tänka såhär annars.

Var hos doktorn idag då Vilmer har klagat på ont i halsen och den har varit riktig svullen i tre dagar (bara). Jag tyckte det nästan var lite pinsamt att åka ner till läkarmottagningen med ett barn som hoppade och studsade. 

Men min modersinstinkt sa att det borde kollad upp. Bra var väl det då han hade ett CRP på 185! Penicillin 10 dagar. 

För fyra veckor sedan hade han feber, ont i halsen och ögoninflammation, kanske är det det som inte gått över helt och kommer nu igen? 

Han är blek och mörk runt ögonen och det gör sååå ont i mitt hjärta att se honom sådan. 

Han har "hållt" på såhär sedan det året han fyllde ett! Hög feber, högt CRP och penicillin flera gånger/år. 

Jag litar på läkarna och tror på att det inte är något farligt men självklart blir man orolig. 

Mitt älskade barn! 

Nu har jag fått skriva av mig lite. Så skönt att ha bloggen när det behövs. 

Puss och kram!