Det är så mycket känslor. Extra mycket nu när man är fullproppad med hormoner med. Svårt att skilja på vad som är okey ”utbrott” och icke okey ”utbrott”.

Att bli besviken är bland det värsta jag vet. Att känna mig nedtryckt och som att mina åsikter och värderingar inte spelar någon roll är hemskt tycker jag. Att känna att jag inte blir lyssnad på och tagen på allvar. Säger absolut inte att det är så alltid, hela tiden men det dyker upp situationer och dagar när det är mer än annars. Just nu är en period där det är mer än annars plus hormonerna då förstås.

Det är inget som är livsviktigt men ändå något som besvärar mig och vet inte vart jag ska vända mig. En del människor i min närhet lyssnar och förstår mig även sedan finns det dem som viftar bort det som att det inte är viktigt. Men det är viktigt! För mig är det viktigt!

Vad som är viktigt för mig är kanske inte viktigt för dig och tvärt om men man måste ändå lyssna och ta till sig vad andra människor säger, tycker och tänker.

Detta är min blogg, skriver ingen dagbok, därför skriver jag detta här. Vart annars ska jag skriva av mig, kanske skulle skaffa en dagbok att ha på nattduksbordet. Där jag kan skriva mina innersta känslor och åsikter som bara finns för mig.

Skriver ni dagbok? Jag vet att min farmor gör det och det kan vara kul att läsa efter några år.

 

Jag älskar tidsinställda inlägg! Kan blogga närsomhelst.